werilsa

Jag trodde jag hade bestämt mig för att jag ska iväg, långt bort. Det gick bara en dag sen insåg jag att jag aldrig någonsin skulle kunna lämna Sami. Så jag blir nog kvar här ett tag till. Planerar en resa till Prag i December med Karoliina så jag har något att se fram emot och längta till iallafall, och det är sånt som gör vardagen lite lättare och lite mindre tråkig.

 

Men men nog om det hela. Jag sitter och lyssnar på lite mysig musik och fixar mig lite för Denice kommer och hämtar mig en stund. Sen blir det mys, god mat och antagligen ett par flaskor vin druckna och kanske även utgång. Igår hade jag en lugn fredag, var och tittade på bio. Såg "En oväntad vänskap". Den har ju blivit hyllad och jag kan verkligen se varför. Så jävla rolig men också så himla fin. :) Iallafall så känns det som att lite fart och fest skulle sitta fint idag då jag tog det lugnt förra helgen och även igår.

Jag har kommit till den punkten där jag tycker allt går i sina tråkiga vanor, även om jag är ganska tillfredställd med tillvaron just nu, allt rullar på och går bra men inte mycket mer än så. Jag känner att jag är fast och jag måste bryta mig loss så jag inte fastnar och blir för bekväm. Jag vill inte bli gammal och inte gjort något! Kanske lite dramatiskt att tänka så redan nu men ni förstår säkert vad jag menar, eller?

Något nytt, något spännande, ett nytt äventyr eller åtminstone ett nytt "kapitel" i mitt liv är vad jag söker nu. Vad händer här näst? Jag har varit på mitt jobb i ett år nu och tiden har verkligen flygit iväg. Men det är dags, dags att komma vidare. Men jag är så praktisk av mig och ser bara alla hinder och allt som måste göras och vad som inte skulle funka. Och därmed slutar det med att jag sitter här i mitt vanliga tråkiga hamsterhjul.

 

Att börja plugga till våren har varit det som jag tänkt mig ska hända rätt länge nu, om jag kommer in så att säga. Men nu börjar jag bli osäker, för jag vill ut i världen och om jag ska göra det så känns det lite som nu eller aldrig. Känner redan nu att jag börjar bli gammal och man förväntas ta tag i sitt liv och ha en någorlunda plan i sikte. Men jag känner mig fortfarande vilse.

 

Något som jag alltid varit sugen på är att åka iväg som Au Pair. Har haft perioder då jag varit helt säker på att det är vad jag vill göra och sedan har det bara lagts på is. Men även om jag så jävla gärna skulle vilja åka så fegar jag nästan ur, tänk att lämna familj och vänner. Blödig jag är va? Min farfar som har varit väldigt sjuk länge nu känns helt omöjlig att lämna. Redan nu är det alldeles för lång bort om något skulle hända och jag vet inte om jag skulle förlåta mig själv om jag befann mig på andra sidan jordklotet när något händer. Men å andra sidan så kommer det alltid finns någon bra anledning för mig att inte åka. 

 

Jag vill höra åsikter om allt detta pladder från dem som orkar ta sig igenom allt.

 

<3