werilsa

Igår var det exakt 2 år sen. Det där med att tiden läker alla sår, bullshit. Jag saknar så fruktansvärt och tyngden och smärtan över bröstet försvinner aldrig. Tanken av att jag inte haft dig nära, inte hört din röst, känt din doft eller sett dig på 2 år gör ont som fan och det är fan inte rättvist att jag inte får ha min mamma här. Jag har inte ens förstått än. Hur ska jag kunna förstå att du är borta? Jag vill inte ens tänka tanken för då kanske det blir verklighet. Jag gör mitt ansikte till en mask, för att orka.

Desperat rör jag bilden på mamma, i hopp om att jag kanske får röra vid henne på riktigt. Ett hjärta som fallit sönder i tusen bitar och lämnar bara ett stort tomt hål kvar, det är inget som går att laga.