werilsa

Trött, trött och återigen trött.
Kan man fly förevigt?
Eller kommer tiden komma ikapp så småningom och dra mig baklänges så jag faller långt och hårt?
Jag springer, springer och återigen springer. Orken tar slut, men jag vågar inte stanna för då kanske tiden hinner ikapp mig som ett slag i ansiktet. Som tvingar mig att se det jag sprungit ifrån hela tiden för att orka. Men orken sinar, tiden håller på att hinna ikapp mig, jag orkar inte springa mer, men jag vågar inte stanna. Möta det jag spungit ifrån.
Mer, mer, mer. Måste göra mer som får mig att springa. Springa trots att jag inte orkar, det som väntar om jag låter tiden komma ikapp är värre. Slaget, fallet och där jag skulle hamna är värre än att springa tills benen sinar och tvingar de fortsätta ändå.
Jag måste fortsätta springa, glömma bort att jag inte orkar. För annars kanske tiden hinner ikapp.